Det är lätt att tro att sömnad är en väldig materialsport. Och tittar man in i mitt vardagsrum - som jag stundtals kallar ateljén när jag vill vara lite flott eller för att bortförklara ("det kreativa") kaoset - kan man verkligen tro att man fått beviset för det. Och jag tycker ju det är så roligt med en massa fina små pryttlar som kan hjälpa till med det ena och det andra! Vissa går igång på skiftnycklar, jag på saxar. I alla fall, till min hjälp i denna verktygsdjungel har jag Thomas von Nordheim. Hans bok om
Vintage Couture Tailoring är ju en favorit hos mig, och inte minst kapitlet om utrustning - Tools of the Trade. Fast vill man börja sy kommer man väldigt långt med tre saker. Nål, tråd och strykjärn.
Man har bevisligen kunnat sy helt
magnifikaskapelser utan symaskin i ett par tusen år, så att hävda att just symaskinen är ett måste är en överdrift. Däremot skulle inte ens jag som gillar att sy för hand sätta igång med ett klänningsprojekt utan en (bra) symaskin till hands - när det nu finns symaskiner menar jag.
Däremot kan du inte pressa utan ett strykjärn, och utan att pressa ser allting hemmasytt ut - på det dåliga sättet. Jag är egentligen helt fel ute själv eftersom jag har ett högst oproffsigt husållsstrykjärn. Det är visserligen ganska nytt och ruinerade mig inte, är tyngre än vanliga - vilket är bra när man vill pressa - har imponerande ånga (i alla fall jämför med mitt förra) och läcker inte vatten (som mitt förra) - och jag är sjukt nöjd med det.
Heather skrev ett imponerande inlägg om strykjärn i höstas som täcker det mesta och von Nordheim pratar om strykjärn som väger 15 kilo (6 kilo räknas som"lätt"...). Fast jobbar man inte i tunga ulltyger tycker han 1,5 kilo är rimligt. (Var tvungen att ställa mitt på köksvågen. 1,3 kilo! Nämen då är det ju inte så illa som jag befarade!)
Till samlingen vid strykbrädan hör också pressdukar. (Du vill använda pressdukar för att undvika att tyget blir glansigt, och ibland blöta för att verkligen pressa till en söm). En i sidenorganza som gör att man ser vad man gör och några tjockare i linne. (von Nordheim slänger in en i ull också för när man pressar just ull!) En sprayflaska. En presskudde och olika ärmbräden (köpta av min syster för tio kronor styck på en loppmarknad. Jag har två till i källaren) är också en stor hjälp.
För att vara väldigt små är nålarna väldigt viktiga. Det finns inget mer irriterande (i sy-sammanhang) som när nålarna är lite slöa och gör märken i tyget. Mina knappnålar (utan glas- eller plasthuvud som bara är i vägen) är på upphällningen - även om jag slänger dem så snart de blivit sneda eller slöa så har de sett sina bästa dagar. Kanske för att jag inte gör som Thomas von Nordheim - tvättar dem i vatten och sprit så fort jag tappat dem på golvet...? Mina favoritnålar när det kommer till handsömnad är broderinålar nummer 9. Även de börjar ta slut - nålar har en märkvärdig förmåga att försvinna.
När du HAR nål, tråd (vilket är en hel vetenskap men jag gillar sysilke bäst) och strykjärn tycker jag det är dags för en symaskin. Det finns hur mycket tips och råd som helst om att köpa symaskin. Jag säger; enkelhet och kvalitet. Kommer du att använda dekorationssömmar i form av krokodiler? Nä, tänkte väl det. Strunta i allt sånt jox och hitta en symaskin som syr raksöm och zick-zack - och som syr JÄMNA stygn i raksömmen. Köp hellre en begagnad av god kvalitet än en ny av sämre. Jag har en mekanisk - till skillnad från en datoriserad - och skulle det hända något med min Bernina 1000 Designer skulle jag försöka hitta en likadan, eller en Singer från 50-60-talet.
To make tailored couture garments all you need is a machine with a simple straight stich; this is what is used in all the tailoring workrooms. The simpler something is, the less likely it is to go wrong. Old machines are very soldily built and many of them can last for several generations.
von Nordheim rekommenderar Singer - eller (till min glädje) "above others Bernina" och säger samtidigt att en del couturehus använder maskiner för hushållsbruk snarare än industrimaskiner - eftersom industrimaskinerna går för fort för den kontroll man vill ha i en couture-ateljé.
Det enda jag vill tillägga om symaskiner (för jag har trots allt bara sytt på samma Bernina i minst 20 år) är att provsy innan man köper något. Med olika slags tyg i olika tjocklekar för att se hur den beter sig. Är inte alla stygnen lika långa, och lika snygga och prydliga både på ovansida och nedansida så är det inte värt att köpa den.
Och du klarar dig inte utan en sax. Det är nog den jag är mest rädd om - den ska inte klippa i något annat än tyg (möjligen om tyget dubbleras med silkespapper) och helst inte av någon annan än mig själv. Jag köpte en
Kai 7250SL (slim & light) efter att ha testat den på en skräddarkurs. Den passar mina händer perfekt, och jag kan klippa mycket, länge och precist utan att bli trött i handen. För mig är det ett måste med klädda handtag - det är dösnyggt med
metallhandtag men ouff vad ont det gör. Det är dock den typen av saxar von Nordheim rekommenderar, av rejält engelskt och tyskt stål.
Jag har en liten saxsamling - förutom Kai som jag använder enbart för att klippa tyg har jag en zickzacksax som jag använder väldigt mycket istället för att just zickzacka saker och ting - inte minst foder. Min gamla skräddarsax - den stora orangea - använder jag till tyll och kraglärft och liknande, den lilla orangea till mönster och
storksaxen till att klippa alla trådar.
Någon slags nåldyna är inte dumt - även om den är ful som stryk gör den rutiga kudden sitt jobb eftersom den har resårband så man kan ha den runt handleden. Fingerborg behövs när jag syr länge, och jag brukar hålla ögonen öppna för en riktigt flott i silver. Den här är i stål och är köpt för kanske 25 kronor. En sprätt skulle jag inte klara många dagar utan; den här börjar spricka i plasten så jag borde skaffa en ny (von Nordheim hävdar att en sån har ingen plats i ett couture workroom eftersom man aldrig ska skära sönder tråden, utan dra ur tråden stygn för stygn. Men det är ju precis det som den är bra för? Klart jag inte skär sönder tråden; hur gör man då?). Den lilla sömometern (hette phiphikus på syslöjden) är ovärderlig för att få till de där korta måtten. Ett måttband förstås för de långa (men det missade jag på den här bilden. Den skarpögda ser det gula på symaskinsbilden).
Förutom de där fysiska verktygen vill jag dessutom hävda att tålamod, nyfikenhet, och vilja/envishet/jävlar anamma är väsentligt. Har du inte det (eller vill skaffa) - skit i att sy. Gå till affären eller en skräddare istället.
Och så yta förstås. Det tar plats att sy, och det bästa är förstås att ha någonstans att göra det utan att behöva plocka ihop det varje gång. Men det tror jag får bli ett eget inlägg.
About what you need for sewing. To start with, a needle, some thread and an iron. Then a sewing machine, scissors and other small stuff. You'll also need some patience, curiousity and stubborness. If you don't have that - or want to get it - don't start sewing. Go to the shops or a tailor instead. Space is another question; but I think we'll get back to that.
